Jag har aldrig varit så tacksam för att ett spel har gjorts som jag är för Megaman 9. Hela elva år efter del 8 presenterade de nian.
Och de gjorde allting så himla rätt.
Det är väldigt svårt, svårare än NES-spelen i serien, som delvis är kända för sin svårighetsgrad... Det är väldigt intensivt, ibland känns det som att man måste ta en paus bara för att hämta andan. Men som sagt, allting är rätt i det här spelet. Kontrollen är helt pixelperfekt, när du dör har du inget utom dig själv att skylla på. Och tillfredställelsen när du klarar en boss är total. Förra årtiondets bästa soundtrack skulle jag också vilja påstå.
1 kommentarer:
Jag är faktiskt ohyggligt nyfiken på ettan, trots att jag är konsolldepriverad :(
Skicka en kommentar